Jag har svårt att sova inatt.
Jag och Karin tittade på soluppången en tidig morgon. Det var en härlig stund. Vi satt vid vattnet och kikade, när solen tittade upp bland tallar och granar. Den här bilden är tagen senare. Men ändock en tidig morgon. Lövträd i den svenska idyllen. Sommartid. Det är fan tur att det är sommar, annars hade jag haft det kämpigt minsann.
Jag pratade med modern idag och fick för första gången se magen. Dock via webbkamera, men ändå. Den börjar synas. Hon har en fin gravidmage. Jag blev ivrig i fingrarna och ville klämma och känna. Men icke. Känsloe, avstånd, kaos och skräp står emellan oss. Det är så synd, att någonting så vackert som detta, som med fördel (har jag hört) kan delas med någon man älskar. Företrädelsevis den man skaffar barnet med. Men inte så i detta fallet. Jag önskar dock ibland att jag bara åkte upp. Bara knackade på, bara stod där. Vad ska hon göra? Slå mig i ansiktet? Ja varför inte. Besöksförbud? Njae, jag tror inte jag är varken farlig eller överdrivet i vägen.
Jag skrev och ritade i min dagbok nyss. Tre timmar. Det blev massvis av kludd, och en del tankar. Det gäller att skriva ner mycket nu, försöka få ner det. Det kan komma en tid då man behöver förklara sig. Jag vill ha händelsens hetta, känsla. Essensen av det hela. Eller möjligtvis stanken, ibland är jag bara trött på all denna motvind.
Men när bebisen kommer får man kanske andas lite, under stress och en annan slags kaos förståss, men ärligt talat, jag kan knappt berga mig tills jag får springa upp tidiga morgnar, sena nätter, mitt på dagen, afton, mata, trösta, vagga, sjunga, leka, lära, fascineras. Älska.
Det var ju kaffet för fan!
Ja. Imorse kändes det som den absolut värsta dagen av de alla. Men när jag plötsligt mindes kaffet som min kära vän Ola lämnat här kvällen innan blev jag lite glad. Jag satte på en kopp och började genast känna hur livsgnistan tändes. Det var ungefär då jag bloggade tidigare idag. Jag visste det inte då. Men kaffet någon timma tidigare skulle få mig på fötter igen.
Ett möte (läs fika med mer kaffe samt "afrikansk småkaka" som man numer får lov att kalla den) med far, och lite inhandlande av mat, samt en skön dusch, avslutade dagen tillsammans med tjöt hos Ola och en kvällscigarett.
Och mer kaffe.
Godnatt!
Idag, igår, i förrgår och även framåt.
Idag är en sådan dag, då man inte vill göra någonting. För att vara fullkomligt ärlig måste jag säga att de senaste sju dagarna har varit sådana. Jag har legat i min soffa, utan att vilja göra någonting. Jag har inte orkat laga mat, spela tv-spel, titta på film, vara med vänner, måla, spela musik, lyssna på musik, ingenting. Ibland sjunker det in, allt detta som händer. Då blir jag ledsen, sorgsen, kanske gråter en stund. På nätterna har jag svårt att sova. Jag tänker och oroar mig mest.
Jag gillar inte det här, jag gillar verkligen inte det här. Att mitt liv fick en vändning, att hon fortfarande kan ha kontroll över mitt liv, allt detta när det enda som faktiskt gick lite bra var att glömma henne. Då sätter hon mammaklon i mig och håller mig kvar i hennes liv för resten av alla dessa dagar.
Att få den finaste gåvan man kan få, ett barn, av någon man helst aldrig mer ville se. Det här är vrickat. Idag är en sådan dag, precis som den senaste veckans alla dagar varit sådana, och förmodligen några till. Jag orkar inte göra någonting.
Det var en sommardag med Anna
Nu var det ju ioförsig en vecka sedan. Men ändå. Det var en väldigt fin dag, jag var nog väldigt trött dagen innan, för jag vaknade upp i soffan. TVn var fortfarande på och datorn stod och spann lite härligt. Morgonsolen rakt över hela kroppen. Det är ett trevligt sätt att vakna på, till skillnad från den där väckarklockan från helvetet ("Sonic bomb" teknikmagasinet 499:-) klockan 06:00 varje morgon. Då kändes det verkligen som om man levde på lånad tid. Men det är den enda väckarklockan som jag faktiskt litar på. Den är fruktansvärt smaklös i sin design (läs pojkrum för en (o)medveten tioåring, ferraribil-säng och plastiga rymdskepp som låter hemskt).
Anna ringde och bad mig komma till Karlsborg för glass och häng i solen. Resultatet blev några för många cigaretter vid scenen och en härlig eftermidagsdåsighet, om det får räknas som ett ord. Några killar i sina tidiga trettio satt och drack öl strax framför scenen och såg allmänt manliga ut. Rutiga skjortor, lite härlig skäggstubb, vältränade som fan och den där charmiga "grabbigheten". Jag är ärligt talat lite trött på den här jävla dressman-mannen nu. Ni syns ju i allt från sängreklam till tandkräms-affischer. Till och med pappan i nästa ketchup-reklam kommer väl se ut som en blanding av Ernst Kirschteiger och James Bond snart nog. Men Anna blev klart positivt inställd till det hela och undrade mycket om det mystiska gänget. Var de militärer? Förmodligen.
Det enda jag har gemensamt med de stollarna är väl att jag gillar en öl i solen.
Jag satt, som synes, och visade upp min bleka kropp för halva byn. Men jag har inga problem med det, för nu ska jag bli pappa. Jag kan vara hur gubbig jag vill, magen får vara blekfet och jag behöver inte träna upp min kropp för någon annans skull. Vilket för övrigt kanske blir ett eget avsnitt senare, hur jag helt ändrat plan för framtida romanser. Det känns helt enkelt som om jag inte behöver kärlek längre. Jag har nog alltid strävat efter bekräftelse just där. Min ömma punkt. Men nu har jag ju fått vad naturen kallat på mig att hämta. Kvinnan har gjort sin roll i den här mannens liv.
Nej, inte riktigt så. Jag skojjar bara. Klart man kommer bli kär igen, det blir man ju alltid i tid och otid. Men det är en skön känsla av frihet just nu. Jag ska omfamna och ta vara på den.
"Hitta mig själv"?
Ha en trevlig afton allihopa, min blir nog förträfflig!
Vädret varierar
Såhär känns livet just nu. Lite gråmulet, men stundtals vackert. Vissa kraftiga solstrålar som bara får en att orka med allt detta. Det måste sägas; Ibland är det skitjobbigt, men på något sätt har jag en helt annan kraft, jag kan le när jag vill och bara tvinga fram de bra känslorna. Då bubblar de upp och rör om mig, får mig att känna kärlek och en väldig pepp. När någonting känns kämpigt så kan jag tänka på det lilla livet, det rör sig och växer där inne, i hennes mage. Jag måste komma ihåg att tacka henne för bördan. Det är inte lätt att vara gravid, det förstår jag det.
Jag har varit en vecka i Göteborg. Nu är jag hemma i stugan igen. Ska plocka iordning lite kläder, kostym och annat nödvändigt för att kunna jobba och leva där nere någon vecka till. Jag hoppas verkligen att allt går bra och att jag har ett jobb nästa vecka. Det vore helt underbart!
Jag vill köra mer barnvagn. Det är någonting av der roligaste med allt detta, testa barnvagnar. Det finns mycket fint att välja mellan.
Ha det bra!
Vem har det värst egentligen?
Fann denna. Jämförelserna finns att hitta överallt minsann.
Det gick bra!
Jag var utanför, i centrala Göteborg, en kvart för tidigt. Lyssnade på Kashmir och funderade över hur det skulle gå. Jag var aldrig riktigt nervös. Klockan tio öppnade portarna och jag kom in. Träffade genast intervjuarna och resten är historia. Vi babblade en stund, och nu ska jag få provjobba. Detta kommer bli så bra så!
Arbetsintervju
Klockan är 08:26 och jag ska snart ta mig in till Göteborg och gå på en arbetsintervju. Fint ställe, jag hoppas det lossnar nu. Ibland löser sig allting bara så bra. Den här staden har redan tagit min mobiltelefon och mina sista pengar, dags att ge tillbaka.
Jag och min goda vän Johannes var ute på stan igår och tittade på bebiskläder och leksaker. Jag måste börja tjäna lite cash nu, så jag hinner köpa allt detta man behöver. Kläder, filtar, nallar, leksaker osv. Kors, detta verkar aldrig sjunka in. Eller.. Jag vet inte.
Hur man ska göra, hur man inte ska göra.
Jag fick en bra, pedagogisk guide, som gör det här med att bli pappa otroligt lätt. En lathund för alla dessa dagar.
Rymden
Vi brukade drömma om rymden. Alla stjärnor, hur vi skapas. Hur vi uppfattar universum och dess lagar. Nu sitter vi med en helt annan verklighet. En känsla bara hon och jag känner. Som får mig att dras till henne. Måste man motstå den? Eller kan "barnets bästa" vara ett begrepp åt båda håll? Jag känner mig fylld av känslor åt alla håll.
Ensamhet
En av alla de saker som gör mig ledsen i den här situationen är när jag inte kan vara med. När jag känner mig ensam om allt det här. Jag har massor av känslor kvar för mamman, men försöker hålla låg profil för barnets bästa. Det är uppenbart att känslorna kommer i vägen så fort vi ska prata, därför försöker jag styra upp mitt eget liv utan onödig kontakt med henne. Men idag fick jag ett sms, hon skulle titta på bebis-saker, kläder och sånt. Det tar genast ner mig, för jag vill ju vara med på sånt. Det är där jag vill vara med. Men jag kan inte, istället får jag sitta i min ensamhet och söka jobb, och dricka alldeles för många koppar kaffe.
Ibland önskar jag att det fanns mer kärlek mellan mig och henne. Tyvärr verkar det inte fungera, och det är inte bara hennes fel.
Gitarrträning
Min akustiska gitarr har tyvärr gått sönder, men kanske kan lagas snart. Tillsvidare får jag lära mig barnsångerna med hjälp av elgitarren. Ekorr'n satt i granen funkar förvånansvärt fint med full dist och "sång" i de högre registrena. Här har vi det väldigt roligt just nu.
Körkort, och sånt..
Jag är tjugosex år gammal och har inget körkort. Om det här leder till "varannan vecka" måste jag väl ha ett körkort? Det kommer bli både dyrt och krångligt att åka tåg så mycket, och buss. Eller? Andra saker jag funderat på är detta med att sätta gränser. Just nu tänker jag mig bara att vi ska käka glass och high-five'a hela dagarna.
Godis endast på lördagar förståss. Som vi lärt oss från vipeholm. Dock tycker jag mig märka att fenomenet "lördagsgodis" svalnat lite på senare tid. Är det konsumtionssamhället tillsammans med för bra tandvård? Win-win säger vissa, lite synd säger jag.
Jag har fått en ultraljudsbild mms'ad från mamman. Underbart, jag tar fram den och säger hej ibland. :)
Idag är en sån dag, en glad dag.
Läggdags klockan åtta!(?), Pfft.. Vi ska somna utslagna efter våra långa äventyr! Junior och jag!
Pappaträning 1
Idag har jag försökt kolla på alla dessa barnprogram man kommer få genomlida senare. Jag har kommit fram till att cartoon network fortfarande kör härliga program. Disney channel och nickelodeon ger jag inte mycket för. Har själv uppskattat Invader Zim tidigare och kommer nog inhandla varenda avsnitt. Det kommer bli fruktansvärt härligt att få skratta tillsammans. Min unge har tur, då jag faktiskt har koll och är intresserad av barnprogram. En uppstickare är barnkanalens "småkryp", fem-minuters-snuttar ur krypens värld, animerat och superskojj. Undrar om det går att få tag på..
I begynnelsen..
För ca fyra dagar sedan (det har varit aningen dimmigt sedan dess) fick jag reda på att jag skulle få ett barn. Jag visste sedan tidigare om att den blivande mamman var gravid, men hade fått förklarat för mig att en abort var planerad och eftersom vi nyligen sattit rekord i fulaste breakup ever hade jag inga planer på att kontakta henne igen. Efter flera veckors tystnad fick jag dock reda på att abort inte alls var på tapeten längre, och någon gång i slutet på Oktober kommer Junior att se dagens ljus. Blandade känslor minst sagt.
Som det ser ut nu är jag inte alls redo för det här, men jag är fast besluten om att bli. Ögonaböjj. Jag har inget jobb, och har levt ett liv med mig själv i centrum, ett liv där ingen bebis passar in. Därför är det dags att snabbt växa upp och göra mig själv trygg och stadgad för vad som komma skall.
Jag vet knappt var jag ska börja. Någonting jag verkligen saknar är någon att ventilera alla dessa känslor och tankar med, jag kan inte berätta detta för folk i min närhet, då jag är rädd för hur det ska tolkas. Hur ska de se på mig? De som vet hur jag levt, som vet hur osadlad jag är för den här uppgiften. Nej, jag måste visa för alla, inklusive mig själv, först, hur jag kan ta hand om mig själv, och ett litet liv.
Jag hoppas så att allt detta ska bli bra. Jag hoppas så, och längtar.
