Farsa

 

Jag och Karin tittade på soluppången en tidig morgon. Det var en härlig stund. Vi satt vid vattnet och kikade, när solen tittade upp bland tallar och granar. Den här bilden är tagen senare. Men ändock en tidig morgon. Lövträd i den svenska idyllen. Sommartid. Det är fan tur att det är sommar, annars hade jag haft det kämpigt minsann.

 

Jag pratade med modern idag och fick för första gången se magen. Dock via webbkamera, men ändå. Den börjar synas. Hon har en fin gravidmage. Jag blev ivrig i fingrarna och ville klämma och känna. Men icke. Känsloe, avstånd, kaos och skräp står emellan oss. Det är så synd, att någonting så vackert som detta, som med fördel (har jag hört) kan delas med någon man älskar. Företrädelsevis den man skaffar barnet med. Men inte så i detta fallet. Jag önskar dock ibland att jag bara åkte upp. Bara knackade på, bara stod där. Vad ska hon göra? Slå mig i ansiktet? Ja varför inte. Besöksförbud? Njae, jag tror inte jag är varken farlig eller överdrivet i vägen.

 

Jag skrev och ritade i min dagbok nyss. Tre timmar. Det blev massvis av kludd, och en del tankar. Det gäller att skriva ner mycket nu, försöka få ner det. Det kan komma en tid då man behöver förklara sig. Jag vill ha händelsens hetta, känsla. Essensen av det hela. Eller möjligtvis stanken, ibland är jag bara trött på all denna motvind.

 

Men när bebisen kommer får man kanske andas lite, under stress och en annan slags kaos förståss, men ärligt talat, jag kan knappt berga mig tills jag får springa upp tidiga morgnar, sena nätter, mitt på dagen, afton, mata, trösta, vagga, sjunga, leka, lära, fascineras. Älska.