Ensamhet
En av alla de saker som gör mig ledsen i den här situationen är när jag inte kan vara med. När jag känner mig ensam om allt det här. Jag har massor av känslor kvar för mamman, men försöker hålla låg profil för barnets bästa. Det är uppenbart att känslorna kommer i vägen så fort vi ska prata, därför försöker jag styra upp mitt eget liv utan onödig kontakt med henne. Men idag fick jag ett sms, hon skulle titta på bebis-saker, kläder och sånt. Det tar genast ner mig, för jag vill ju vara med på sånt. Det är där jag vill vara med. Men jag kan inte, istället får jag sitta i min ensamhet och söka jobb, och dricka alldeles för många koppar kaffe.
Ibland önskar jag att det fanns mer kärlek mellan mig och henne. Tyvärr verkar det inte fungera, och det är inte bara hennes fel.
Gitarrträning
Min akustiska gitarr har tyvärr gått sönder, men kanske kan lagas snart. Tillsvidare får jag lära mig barnsångerna med hjälp av elgitarren. Ekorr'n satt i granen funkar förvånansvärt fint med full dist och "sång" i de högre registrena. Här har vi det väldigt roligt just nu.
Körkort, och sånt..
Jag är tjugosex år gammal och har inget körkort. Om det här leder till "varannan vecka" måste jag väl ha ett körkort? Det kommer bli både dyrt och krångligt att åka tåg så mycket, och buss. Eller? Andra saker jag funderat på är detta med att sätta gränser. Just nu tänker jag mig bara att vi ska käka glass och high-five'a hela dagarna.
Godis endast på lördagar förståss. Som vi lärt oss från vipeholm. Dock tycker jag mig märka att fenomenet "lördagsgodis" svalnat lite på senare tid. Är det konsumtionssamhället tillsammans med för bra tandvård? Win-win säger vissa, lite synd säger jag.
Jag har fått en ultraljudsbild mms'ad från mamman. Underbart, jag tar fram den och säger hej ibland. :)
Idag är en sån dag, en glad dag.
Läggdags klockan åtta!(?), Pfft.. Vi ska somna utslagna efter våra långa äventyr! Junior och jag!
Pappaträning 1
Idag har jag försökt kolla på alla dessa barnprogram man kommer få genomlida senare. Jag har kommit fram till att cartoon network fortfarande kör härliga program. Disney channel och nickelodeon ger jag inte mycket för. Har själv uppskattat Invader Zim tidigare och kommer nog inhandla varenda avsnitt. Det kommer bli fruktansvärt härligt att få skratta tillsammans. Min unge har tur, då jag faktiskt har koll och är intresserad av barnprogram. En uppstickare är barnkanalens "småkryp", fem-minuters-snuttar ur krypens värld, animerat och superskojj. Undrar om det går att få tag på..
I begynnelsen..
För ca fyra dagar sedan (det har varit aningen dimmigt sedan dess) fick jag reda på att jag skulle få ett barn. Jag visste sedan tidigare om att den blivande mamman var gravid, men hade fått förklarat för mig att en abort var planerad och eftersom vi nyligen sattit rekord i fulaste breakup ever hade jag inga planer på att kontakta henne igen. Efter flera veckors tystnad fick jag dock reda på att abort inte alls var på tapeten längre, och någon gång i slutet på Oktober kommer Junior att se dagens ljus. Blandade känslor minst sagt.
Som det ser ut nu är jag inte alls redo för det här, men jag är fast besluten om att bli. Ögonaböjj. Jag har inget jobb, och har levt ett liv med mig själv i centrum, ett liv där ingen bebis passar in. Därför är det dags att snabbt växa upp och göra mig själv trygg och stadgad för vad som komma skall.
Jag vet knappt var jag ska börja. Någonting jag verkligen saknar är någon att ventilera alla dessa känslor och tankar med, jag kan inte berätta detta för folk i min närhet, då jag är rädd för hur det ska tolkas. Hur ska de se på mig? De som vet hur jag levt, som vet hur osadlad jag är för den här uppgiften. Nej, jag måste visa för alla, inklusive mig själv, först, hur jag kan ta hand om mig själv, och ett litet liv.
Jag hoppas så att allt detta ska bli bra. Jag hoppas så, och längtar.
